Invånarlabbet: Följeforskare Marja Åkerström

Marja Åkerström är docent i medie- och kommunikationsvetenskap och professor vid Institutionen för Strategisk Kommunikation vid Lunds universitet. Inom ramen för Den (ut)forskande staden arbetar hon som följeforskare i Invånarlabbet. I en intervju så berättar hon om sitt arbete i invånarlabbet, vad som skiljer praktiknära forskning från ”klassisk” akademi, och vad som driver henne som forskare.

Vad var det som fick dig att vilja vara följeforskare i invånarlabbet?

– En kan säga att fokus för det som man vill uppnå i invånarlabbet låg mitt i prick med de forskningsområden som jag arbetar med, sedan jag skrev min avhandling och disputerade i medie- och kommunikationsvetenskap för 11 år sedan så har många av de projekt jag arbetat med handlat om möjligheterna för att bemyndiga invånare eller medborgare på olika sätt. Så frågor kring hur man kan engagera, sprida, och bibehålla engagemang och involvering från invånare är något som intresserar mig. Även innan jag blev involverad i invånarlabbet så har jag varit involverad i olika dialogmöten som anordnats av Campus Helsingborg där jag undersökt liknande frågor.

Hur ser ditt arbete i labbet ut, vad har gjorts och vad ska göras?

– Det handlar mycket om att jag och min kollega Asta ska analysera förutsättningarna för att skapa hållbar invånarinvolvering och finna metoder som kan användas i många olika sammanhang. Själva sättet är arbeta på är lite nytt och spännande för oss eftersom vi jobbar med kopplingen mellan det teoretiska och det praktiska, så dels arbetar vi med att analysera förutsättningarna för hållbar invånarinvolvering, men i koppling till det övergripande målet att öka livskvalitén för invånarna, i enlighet med deras egen definition av vad det innebär. Så det är en mix av mer traditionellt akademiskt arbete, som att följa ett visst antal forskningsfrågor och genomföra analyser, men också att arbeta med workshops tillsammans med alla involverade i projektet. Vi arbetar som i en triangel med oss som forskare i ett hörn, de som arbetar mer operativt mot invånarna, så som tjänsteman och idéburna organisationsföreträdare av olika typer i ett, och en forskningsingenjör i det tredje hörnet, tillsammans så arbetar vi mot invånarinvolvering på olika sätt.

Hur är det att jobba tillsammans med praktiken på det här sättet, hur tycker du det skiljer sig från vad man kanske skulle kalla ”klassiskt” akademiskt arbete?

– Jag tycker att själva arbetssättet är jättespännande och en innovation i sig. Balansen är definitivt annorlunda mot mer vanliga forskningsprojekt, där samlar vi in empiri på olika sätt men deltar inte så aktivt i själva utvecklandet. I invånarlabbet kopplar vi samman det teoretiska med det praktiska, så vi som forskare sitter med och arbetar mycket med de andra i labbet. Så de som arbetar mer operativt får en bättre förståelse för det teoretiska perspektivet och vi som forskare får tydligare insyn i det praktiska eftersom vi hela tiden samverkar, vilket annars är något som ofta saknas i traditionella forskningsprojekt. Även om vi har olika språkbruk så kan vi prata om ett och samma problem eller en och samma lösning eller idé.

Men att komma hit var också en resa, vi började väldigt tidigt i processen med labbet att försöka förstå och integrera varandras utgångspunkter. Det har varit både spännande och nytt för mig, och det är ganska ovanligt överlag att arbeta med såpass separata områden men samtidigt i nära samverkan. Men det har också möjliggjort en utveckling där frågorna som labbet arbetar med hela tiden kunnat få näring ifrån olika perspektiv, jag tror att det resulterar i att kvalitén i arbetet blir högre för alla involverade.

Vad hoppas du att ditt arbete med invånarlabbet ska kunna bidra med till ditt forskningsfält?

– Jag vill se nya saker i förhållande till vad jag kommit fram till i min avhandling och de andra projekt som jag gjort därefter. I det här arbetet försöker jag titta mycket mer på mikro-strategier, som personliga möten och samtal. Dessa är väldigt svåra att formalisera och föra över kunskap från till andra typer av projekt, eftersom mycket är så situationsbundet, men jag vill ändå ha som ambition att komma ett steg längre, att verkligen se vad utmaningarna är för att skapa ett hållbart engagemang på riktigt. Eftersom vi följer det på ett väldigt nära håll så har vi förutsättningarna för att kunna undersöka de här processerna och komma några steg längre i att förstå dem. Tanken är att detta ska bli ett bidrag i form av rapporter och vetenskapliga artiklar och så, mycket av de problemen som undersöks i invånarlabbet finns även i andra städer runtom i Sverige och världen. Just att fokusera på mikroperspektivet, vad som händer i själva samtalen och dialogerna med invånare, och hur man sprider idéer och engagemang på ett lokalt plan, ser jag som ett viktigt bidrag.

Vad tycker du personligen är mest givande att som forskare arbeta i nära samverkan med praktiken?

– Det är ju chansen att kunna göra nytta på riktigt, inte bara inom projektets ramar utan också på något sätt att arbeta mot slutmålet, att vi bemyndigar och tar människor i vårt samhälle på allvar. Att en som individ, oavsett bakgrund, ska ges möjlighet till självförverkligande och ett bra liv, vare sig det gäller möjlighet till utbildning, arbete, att förstå det digitaliserade samhället och så vidare. Det är någonstans det som är min yttersta ambition, och då behöver jag ha en stadig fot i praktiken och arbeta med deltagarbaserad forskning. Det är också vad som gör arbetet med invånarlabbet så givande, invånarinvolvering, som jag räknar till bemyndigande av medborgare, är ett så tydligt och uttalat gemensamt mål i projektet, vi har trots alla våra olika perspektiv samma mål och målbild.